- Hundhälsa
- Trådstartare LindaBirJo
- Startdatum
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Ärligt talat, av det du skriver så är att vänta inte ett alternativ. Din hund har ett (infekterat?) sår som sannolikt inte kommer att läka och måste dessutom gå med tratt. Det är i mina ögon inte ok.
Alltså - chansa på en operation eller ta beslutet att det är dags att låta din vän sluta lida. Tänk på att en hund visar bara en bråkdel av den smärta den känner och sår gör ont!
Och som jag skrivit tidigare, ur hundens synpunkt finns inget "för tidigt", den lever här och nu och har inga tankar eller någon vånda inför döden.
Ärligt talat, av det du skriver så är att vänta inte ett alternativ. Din hund har ett (infekterat?) sår som sannolikt inte kommer att läka och måste dessutom gå med tratt. Det är i mina ögon inte ok.
Alltså - chansa på en operation eller ta beslutet att det är dags att låta din vän sluta lida. Tänk på att en hund visar bara en bråkdel av den smärta den känner och sår gör ont!
Och som jag skrivit tidigare, ur hundens synpunkt finns inget "för tidigt", den lever här och nu och har inga tankar eller någon vånda inför döden.
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Jag får en känsla av, att det värsta av allt för dig är att det är DU som måste fatta beslutet. Det är hemskt att måsta bestämma över en annan,älskad, varelses liv eller död. Men detta är ett beslut som vi, som Människor, MÅSTE ta eftersom det är VI som tagit hunden in i vårt liv. För hunden är "döden" inget som den ens tänker på.ens är medveten om. Lidandet är det svåra för hunden, det är detta vi måste skydda den från.
Du kommer att sakna din Vän outsägligt, men på något sätt måste du hitta Modet att befria din vän från lidandet, när det nu faktiskt är så nära, så omöjligt att undvika.
Tro mig. Jag vet hur det är. Jag har dagbokstanteckningar om det vidriga i att bestämma över en annan varelses liv eller död. Men jag - jag väntade för länge då.Min Vän fick somna in, halvkvävd, på vårt hallgolv sedan jag ringt jourhavande veterinär. Jag önskar så att jag ringt långt tidigare. Detta var trettio år sedan, men jag minns det som igår.
Ta ett djupt andetag och fatta det rätta beslutet. Gå sedan vidare, stark, i vetskapen att du gjort det rätta för din Vän!
Jag får en känsla av, att det värsta av allt för dig är att det är DU som måste fatta beslutet. Det är hemskt att måsta bestämma över en annan,älskad, varelses liv eller död. Men detta är ett beslut som vi, som Människor, MÅSTE ta eftersom det är VI som tagit hunden in i vårt liv. För hunden är "döden" inget som den ens tänker på.ens är medveten om. Lidandet är det svåra för hunden, det är detta vi måste skydda den från.
Du kommer att sakna din Vän outsägligt, men på något sätt måste du hitta Modet att befria din vän från lidandet, när det nu faktiskt är så nära, så omöjligt att undvika.
Tro mig. Jag vet hur det är. Jag har dagbokstanteckningar om det vidriga i att bestämma över en annan varelses liv eller död. Men jag - jag väntade för länge då.Min Vän fick somna in, halvkvävd, på vårt hallgolv sedan jag ringt jourhavande veterinär. Jag önskar så att jag ringt långt tidigare. Detta var trettio år sedan, men jag minns det som igår.
Ta ett djupt andetag och fatta det rätta beslutet. Gå sedan vidare, stark, i vetskapen att du gjort det rätta för din Vän!
L
LindaBirJo
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Escodobe... Jag menade "För sen att operera".
Lona... Men jag har även fått höra av vetrinären som min ena syster frågade att antibiotika kan göra så bölden växer igen. så då skulle jag inte behöva tratten o bandaget längre och alltså inte behöva oroa mig för smitta. Men jag hinner inte få tag på och prova innan Tisdag tror jag. Möjligtvis en salva som jag skulle få prova imorron kanske. Min godemans dotter hade nån salva som jag kanske ska få prova på Bella immorron. Om den hinner verka.Men sen då ifall den verkar funka så måste jag ändå bestämma ifall det är den vägen jag ska gå, ska jag köpa en likadan salva, eller om jag ska operera iallafall. Det jag menade att det känns kanske för tidigt för mig att hon ska kanske dö redan på Tisdag (och hon fortfarande verkar glad o allt).
Nila.... Det känns bra att höra.
Lona... Precis som du säger är den här tiden så jävla jobbig. Att gå o fundera på allting. Vad ska jag göra. Hur kommer det att bli? osv.
Jag har fått höra från min familj. Mamma och ena systern iallafall.. att dom ska stödja mig då jag har tagit bort Bella. Men jag behöver stöd NU. Jag vill verkligen inte va ensam nu. Men jag är ensam helatin, som vanligt. Jag försöker helatin få nån att prata med. Ringer till folk och skriver HÄR på internet. Fundera nästan på spärra in mig på psyket så jag slipper va ifred.
Nu när jag fråga mamma "vill du gå ut och gå med oss?" Nä det ville hon inte. Jag fråga mamma vill du ta hand om Bella o Elmer medan jag far på kursen. Delvis för jag vet att Bella gillar Mamma väldigt mycke och för jag vill att nån ska se tex om bella får av sig tratten o börjar tvätta eller om hon börja må dåligt eller om elmer går dit o slickar eller nåt. Och för at hon sa då vi nyss hade varit hos vetrinären då jag grät och jag prata om kursen så sa hon att då kan jag ta hand om hundarna. Men nu när jag frågade så sa hon först nej jag vil inte ha bella här, att hon tycker det är obehagligt med det där såret att det kan smitta och att det luktar. Men sen ringde hon o sa okej då. Dom hämtade hundarna.
Sen stessade jag i mig min mat (och grät samtidigt). Sen åkte jag med bussen. På bussen börja jag tänka på allt igen så jag börja gråta igen. Kunde inte sluta. Tänkte såhär kan jag inte gå på kursen eller igenom stan. Så jag klev av vid sjukhuset innan. funderade på om jag skulle åka hem. gick också o kolla om det fanns nåra psykologer eller liknande personer man kunde prata med, men det var sent så det fanns inga där, så jag skynda mig mot bussarna igen. jag tog bussen mot stan. gick på kursen. jag grät inte medans jag var där men var låg och orka knappt anstränga mig o prata, fast det är det jag är där för att träna på. sa inte heller nåt om det med bella till dom för jag var rädd att grinet skulle börja igen.
sen när jag kom hem från kursen till mamma så verka hon bara sur. svara kort mot mig. sa att hon inte hade pratat eller varit med bella nåt. jag vill inte ens ta i hon sa hon. Jag blir så jävla ledsen. Bella som tycker så mycket om mamma.
Det känns som att mamma verka bara vilja att bella ska dö så fort som möjligt. Och känns som hon är arg på mig och tycker jag är dum i huvet och att hon nonchar mig . Kanske pga jag inte har tagit bort hon än? jag har lagt på telefonluren för hon flera gånger när hon börjar tjata. Men då tycker hon det känns som jag skyller allt på henne. Men hon får ju mig att kännas som det är jag som är ond.
SEn när jag var påväg hem från mamma. Kändes inge bra. Vill inte gå hem dit till ensamheten o begravningskänslan igen.
ena systern tjatar också du måste ju göra nåt av det snart, du kan inte bara vänta o se vad som händer. En annan syster är stödjande till att vänta och sen avliva, och hon käns bra att prata med, men då tycker hon inte att jag ska utsätta bella för operation.
min gode man känns bra att prata med . men jag får dåligt samvete om jag gör det ofta för då uttnyjar jag ju henne utöver det jobb hon är här för att göra med mig. hon ska ju egentligen bara hjälpa mig med räkningar.
min psykolog träffar jag bara var 6:e vecka.
Jag känner mig typ jobbig att jag helatin ska ringa till folk. Ringer jag för ofta? Bränner jag ut dom?
men kanske jag kan ringa till nån på psyket när jag behöver ?
Lena Furberg... Jag har själv varit med om att ett djur har dött mitt framför ögonen på en. Det var fruktansvärt hemskt. Jag bodde hemma. Våran katt som nyligen hade blivit steriliserad. Vart plötsligt sjuk av det. det kom upp skum ur lungorna. hon hade förmodligen fått en propp i lungerna eller nåt. Det var fruktansvärt. Vi visste inte vad vi skulle göra. Jag önskar att vi hade haft en pistol eller givär eller spruta eller vad som helst där. + nån som klarar att döda. Hon självdog. Fy faan vad hemskt det var.
Men nu ska jag sluta skriva.... jag måste gå ut med hundarna.
Escodobe... Jag menade "För sen att operera".
Lona... Men jag har även fått höra av vetrinären som min ena syster frågade att antibiotika kan göra så bölden växer igen. så då skulle jag inte behöva tratten o bandaget längre och alltså inte behöva oroa mig för smitta. Men jag hinner inte få tag på och prova innan Tisdag tror jag. Möjligtvis en salva som jag skulle få prova imorron kanske. Min godemans dotter hade nån salva som jag kanske ska få prova på Bella immorron. Om den hinner verka.Men sen då ifall den verkar funka så måste jag ändå bestämma ifall det är den vägen jag ska gå, ska jag köpa en likadan salva, eller om jag ska operera iallafall. Det jag menade att det känns kanske för tidigt för mig att hon ska kanske dö redan på Tisdag (och hon fortfarande verkar glad o allt).
Nila.... Det känns bra att höra.
Lona... Precis som du säger är den här tiden så jävla jobbig. Att gå o fundera på allting. Vad ska jag göra. Hur kommer det att bli? osv.
Jag har fått höra från min familj. Mamma och ena systern iallafall.. att dom ska stödja mig då jag har tagit bort Bella. Men jag behöver stöd NU. Jag vill verkligen inte va ensam nu. Men jag är ensam helatin, som vanligt. Jag försöker helatin få nån att prata med. Ringer till folk och skriver HÄR på internet. Fundera nästan på spärra in mig på psyket så jag slipper va ifred.
Nu när jag fråga mamma "vill du gå ut och gå med oss?" Nä det ville hon inte. Jag fråga mamma vill du ta hand om Bella o Elmer medan jag far på kursen. Delvis för jag vet att Bella gillar Mamma väldigt mycke och för jag vill att nån ska se tex om bella får av sig tratten o börjar tvätta eller om hon börja må dåligt eller om elmer går dit o slickar eller nåt. Och för at hon sa då vi nyss hade varit hos vetrinären då jag grät och jag prata om kursen så sa hon att då kan jag ta hand om hundarna. Men nu när jag frågade så sa hon först nej jag vil inte ha bella här, att hon tycker det är obehagligt med det där såret att det kan smitta och att det luktar. Men sen ringde hon o sa okej då. Dom hämtade hundarna.
Sen stessade jag i mig min mat (och grät samtidigt). Sen åkte jag med bussen. På bussen börja jag tänka på allt igen så jag börja gråta igen. Kunde inte sluta. Tänkte såhär kan jag inte gå på kursen eller igenom stan. Så jag klev av vid sjukhuset innan. funderade på om jag skulle åka hem. gick också o kolla om det fanns nåra psykologer eller liknande personer man kunde prata med, men det var sent så det fanns inga där, så jag skynda mig mot bussarna igen. jag tog bussen mot stan. gick på kursen. jag grät inte medans jag var där men var låg och orka knappt anstränga mig o prata, fast det är det jag är där för att träna på. sa inte heller nåt om det med bella till dom för jag var rädd att grinet skulle börja igen.
sen när jag kom hem från kursen till mamma så verka hon bara sur. svara kort mot mig. sa att hon inte hade pratat eller varit med bella nåt. jag vill inte ens ta i hon sa hon. Jag blir så jävla ledsen. Bella som tycker så mycket om mamma.
Det känns som att mamma verka bara vilja att bella ska dö så fort som möjligt. Och känns som hon är arg på mig och tycker jag är dum i huvet och att hon nonchar mig . Kanske pga jag inte har tagit bort hon än? jag har lagt på telefonluren för hon flera gånger när hon börjar tjata. Men då tycker hon det känns som jag skyller allt på henne. Men hon får ju mig att kännas som det är jag som är ond.
SEn när jag var påväg hem från mamma. Kändes inge bra. Vill inte gå hem dit till ensamheten o begravningskänslan igen.
ena systern tjatar också du måste ju göra nåt av det snart, du kan inte bara vänta o se vad som händer. En annan syster är stödjande till att vänta och sen avliva, och hon käns bra att prata med, men då tycker hon inte att jag ska utsätta bella för operation.
min gode man känns bra att prata med . men jag får dåligt samvete om jag gör det ofta för då uttnyjar jag ju henne utöver det jobb hon är här för att göra med mig. hon ska ju egentligen bara hjälpa mig med räkningar.
min psykolog träffar jag bara var 6:e vecka.
Jag känner mig typ jobbig att jag helatin ska ringa till folk. Ringer jag för ofta? Bränner jag ut dom?
men kanske jag kan ringa till nån på psyket när jag behöver ?
Lena Furberg... Jag har själv varit med om att ett djur har dött mitt framför ögonen på en. Det var fruktansvärt hemskt. Jag bodde hemma. Våran katt som nyligen hade blivit steriliserad. Vart plötsligt sjuk av det. det kom upp skum ur lungorna. hon hade förmodligen fått en propp i lungerna eller nåt. Det var fruktansvärt. Vi visste inte vad vi skulle göra. Jag önskar att vi hade haft en pistol eller givär eller spruta eller vad som helst där. + nån som klarar att döda. Hon självdog. Fy faan vad hemskt det var.
Men nu ska jag sluta skriva.... jag måste gå ut med hundarna.
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Jag tycker nog att man FÅR vara "jobbig" när man är i en sådan här situation och dessutom inte mår bra innan. Samtidigt försöker man ju att inte ligga sina närstående till last...
Och jag tycker nog att även om din gode man bara skall hjälpa dig med räkningarna så kanske hon kan hjälpa dig nu med? Jag tycker liksom att det ingår när man blir gode man att man får ställa upp på lite annat också emellanåt (men jag kan ha fel, det är dock vad jag tycker).
Kan du få tid lite tidigare till din psykolog tror du? Det är ju jätteviktigt att h*n kan fånga upp dig och stötta dig och det gör man knappast på en träff var sjätte vecka.
Även om jag inte går jätteofta på psykmottagningen för tillfället så får jag komma tätare om/när jag behöver det men det handlar förstås om resurser.
MEN du är inte ensam! Och sitter du och mår skit så finns det tex jourhavande medmänniska, jourhavande präst (man behöver inte vara religiös för att prata med en präst och livsfrågor är de ofta bra att på att hantera)osv. Googla eller om du mår akut skitdåligt så ring 112, de kan hjälpa dig vidare även om man kanske känner sig "dum" som ringer ett larmnummer för en sådan sak.
Du klarar det här! KRAM!
Jag tycker nog att man FÅR vara "jobbig" när man är i en sådan här situation och dessutom inte mår bra innan. Samtidigt försöker man ju att inte ligga sina närstående till last...
Och jag tycker nog att även om din gode man bara skall hjälpa dig med räkningarna så kanske hon kan hjälpa dig nu med? Jag tycker liksom att det ingår när man blir gode man att man får ställa upp på lite annat också emellanåt (men jag kan ha fel, det är dock vad jag tycker).
Kan du få tid lite tidigare till din psykolog tror du? Det är ju jätteviktigt att h*n kan fånga upp dig och stötta dig och det gör man knappast på en träff var sjätte vecka.
Även om jag inte går jätteofta på psykmottagningen för tillfället så får jag komma tätare om/när jag behöver det men det handlar förstås om resurser.
MEN du är inte ensam! Och sitter du och mår skit så finns det tex jourhavande medmänniska, jourhavande präst (man behöver inte vara religiös för att prata med en präst och livsfrågor är de ofta bra att på att hantera)osv. Googla eller om du mår akut skitdåligt så ring 112, de kan hjälpa dig vidare även om man kanske känner sig "dum" som ringer ett larmnummer för en sådan sak.
Du klarar det här! KRAM!
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Men schit, det måste du meddela centrala cancerreigsteret där jag är listad efter bortoperation av en icke metastaserande livmoderstumör!
Du kandiderar förmodligen för Nobels Medicinpris med din revolutionerande teori?
Men schit, det måste du meddela centrala cancerreigsteret där jag är listad efter bortoperation av en icke metastaserande livmoderstumör!
Du kandiderar förmodligen för Nobels Medicinpris med din revolutionerande teori?
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Vem av oss som haft mest djur är tämmligen ointressant.
Själv var jag mjölk o får bonde i många år, födde upp hundar o katter.
Alla djuren ingick i avelsprogram som du tydligen är okunnig om.
Fö så får du skaffa dig ett eget liv o sluta nedeväredera mig.
Din pappa kanske kan hjälpa dig?
Djuret lider uppenbarligen av en spruckn tumör.Ja, den senaste veckan har jag hört att jag är både dum, lat, okunnig och djurplågare.......och nu är jag ansvarslös också
Jag har troligtvis haft hand om flera 100 tals mer djur än dig skulle jag tro och aldrig är det nån som kallat mig ansvarslös.....men du som inte ens känner mig trycker till mig varenda gång jag skriver ett inlägg...skaffa dig ett liv
VART har jag skrivit att man ska hålla liv i lidande djur....?? Enl TS så lider inte hunden...det var det jag läste.
Vem av oss som haft mest djur är tämmligen ointressant.
Själv var jag mjölk o får bonde i många år, födde upp hundar o katter.
Alla djuren ingick i avelsprogram som du tydligen är okunnig om.
Fö så får du skaffa dig ett eget liv o sluta nedeväredera mig.
Din pappa kanske kan hjälpa dig?
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig. Såna här beslut är aldrig lätta att ta.
Men jag håller med din ena syster. Du kan inte vänta för länge. För hunden blir ju inte bättre av att du väntar. Ska hunden opereras så gör det så fort det går.
Om min hund skulle bli bra av en operation och jag kunde få några år till, då skulle den opereras. Skulle det däremot handla om några månader skulle jag avliva.
Men du måste vara stark mitt i allt det jobbiga och fatta ett beslut nu, inte om 2 veckor.
Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig. Såna här beslut är aldrig lätta att ta.
Men jag håller med din ena syster. Du kan inte vänta för länge. För hunden blir ju inte bättre av att du väntar. Ska hunden opereras så gör det så fort det går.
Om min hund skulle bli bra av en operation och jag kunde få några år till, då skulle den opereras. Skulle det däremot handla om några månader skulle jag avliva.
Men du måste vara stark mitt i allt det jobbiga och fatta ett beslut nu, inte om 2 veckor.
L
LindaBirJo
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Nila... jag förstår också att operationen är brottom med, skulle ha gjort den tidigare helst, Det var jag som sa till vetrinären när jag fick prata med hon att "visst är operationen brottom med medans hon mår bra?" Ja sa hon, och då förstog jag samtidigt att jag hade nog missförstått henne innan. Att avlivning skulle inte va lika brottom med. men det känns samtidigt skitkort tid för mig att bestämma tid för det på 3 dagar, fast DET har jag ju ioförsig redan gjort, tack vare att jag tänkte "jag kan avboka sen om jag ändrar mig" så klara jag det, men nu är det också bara 31/2 dagar kvar till det. känns skitkort. men jag ska verkligen försöka ställa mig in på det. Men det kändes inte bra deras tjat innan jag beställde tiden att "du måste skynda dig att avliva eller operera innan helgen", "skynda skynda skynda", och att dom typ verkar kalla mig ond. tyvärr vet jag inte, inte ens vetrinärerna vet hur länge hon kanske skulle överleva av operation. hon kan tillochmed dö under operationen. Beror på vad för sorts cancer det visar sig va och ifall det har spridit sig för mycke. DÄRFÖR känns det så jävla svårt!
Nila... jag förstår också att operationen är brottom med, skulle ha gjort den tidigare helst, Det var jag som sa till vetrinären när jag fick prata med hon att "visst är operationen brottom med medans hon mår bra?" Ja sa hon, och då förstog jag samtidigt att jag hade nog missförstått henne innan. Att avlivning skulle inte va lika brottom med. men det känns samtidigt skitkort tid för mig att bestämma tid för det på 3 dagar, fast DET har jag ju ioförsig redan gjort, tack vare att jag tänkte "jag kan avboka sen om jag ändrar mig" så klara jag det, men nu är det också bara 31/2 dagar kvar till det. känns skitkort. men jag ska verkligen försöka ställa mig in på det. Men det kändes inte bra deras tjat innan jag beställde tiden att "du måste skynda dig att avliva eller operera innan helgen", "skynda skynda skynda", och att dom typ verkar kalla mig ond. tyvärr vet jag inte, inte ens vetrinärerna vet hur länge hon kanske skulle överleva av operation. hon kan tillochmed dö under operationen. Beror på vad för sorts cancer det visar sig va och ifall det har spridit sig för mycke. DÄRFÖR känns det så jävla svårt!
L
LindaBirJo
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Lona... Jag har tid med psykologen på onsdag. alltså dan efter -operation / avlivnings- dagen. jag lyckades också få en telefontid för inte så längesen, förra Torsdan före kursen, eftersom jag hade svårt att ta mig iväg på kursen, men det kändes bättre efter att jag hade pratat med henne. en tidigare Torsdag så kom jag mig inte iväg på kursen för jag kunde inte sluta grina för jag var för nervös och det kändes bara som det kunde misslyckas, hade en massa negativa tankar. Då hade jag ingen å prata med, men skulle jag ha haft det så kanske jag hade kommit mig iväg då.
Men jag vet att hon är upptagen av sig, det känns dumt att ringa till psykologen nu och fråga om hon har tid att prata med mig när det är på onsdag jag ska träffa henne. Hon har förmodligen inte ens tid!? Det var först inte ens meningen att hon skulle bli min psykolog, hon sa först att hon har inte tid att ha mig. Jag vet inte hur länge jag kommer att få träffa henne.
jag kanske kommer att ringa till nån på psyket eller präst eller liknande. jag får se.
Tack för ditt stöd, det känns bra!
Tack kan jag även säga till fler andra här inne för ert stöd och funderingar och berättelser. jag har läst allt och det är mångas kommentarer som jag funderar på men jag kan inte kommentera allt, jag måste hinna göra annat också, inte bara sitta vid datorn. Tex va med hundarna så mycke som möjligt.
Lona... Jag har tid med psykologen på onsdag. alltså dan efter -operation / avlivnings- dagen. jag lyckades också få en telefontid för inte så längesen, förra Torsdan före kursen, eftersom jag hade svårt att ta mig iväg på kursen, men det kändes bättre efter att jag hade pratat med henne. en tidigare Torsdag så kom jag mig inte iväg på kursen för jag kunde inte sluta grina för jag var för nervös och det kändes bara som det kunde misslyckas, hade en massa negativa tankar. Då hade jag ingen å prata med, men skulle jag ha haft det så kanske jag hade kommit mig iväg då.
Men jag vet att hon är upptagen av sig, det känns dumt att ringa till psykologen nu och fråga om hon har tid att prata med mig när det är på onsdag jag ska träffa henne. Hon har förmodligen inte ens tid!? Det var först inte ens meningen att hon skulle bli min psykolog, hon sa först att hon har inte tid att ha mig. Jag vet inte hur länge jag kommer att få träffa henne.
jag kanske kommer att ringa till nån på psyket eller präst eller liknande. jag får se.
Tack för ditt stöd, det känns bra!
Tack kan jag även säga till fler andra här inne för ert stöd och funderingar och berättelser. jag har läst allt och det är mångas kommentarer som jag funderar på men jag kan inte kommentera allt, jag måste hinna göra annat också, inte bara sitta vid datorn. Tex va med hundarna så mycke som möjligt.
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Sandan har helt rätt, cancer innebär (hos människor i alla fall) att tumören är elakartad. Det finns mycket tumörer som inte alls är cancer. Det är alltså ingen teori Sandan lade fram, utan själva definitionen på cancer.
Vad det var för tumör du hade och varför cancerregistert möjligen omfattar även tumörer som inte är cancer vet jag däremot inte.
Sandan har helt rätt, cancer innebär (hos människor i alla fall) att tumören är elakartad. Det finns mycket tumörer som inte alls är cancer. Det är alltså ingen teori Sandan lade fram, utan själva definitionen på cancer.
Vad det var för tumör du hade och varför cancerregistert möjligen omfattar även tumörer som inte är cancer vet jag däremot inte.
L
LindaBirJo
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
lite mer funderingar....
Jag har också funderat mycke på hur jag skulle göra om jag skulle ta bort hon. känns omöjligt. jag vill ju va med hon där inne och hålla i hon, men jag vill verka lugn så hon inte blir rädd, men jag vet inte om jag skulle klara det. jag vet inte om jag ens skulle klara o se hur livet rinner ur henne.
jag skulle typ säga "nej nej nej" åt att hon skulle sätta dit sprutan. kanske skulle jag slänga mig framför och själv råka få i mig sprutan?
Jag vill inte lämna hon där inne. Det känns inte ens bra att det skulle va mamma som stog där med hon (som hon har erbjudit sig). det känns som att det måste vara jag som gör det. Annars skulle jag ångra mig efteråt hur mycke som helst. Bella skulle nog känna sig sviken och undra varför jag går om jag gick ut.
Men jag tänker att kanske skulle det va lättare att va me där inne ifall det bara var sömnspruta hon fick och jag visste att hon skulle opereras och att det fanns en liten gnutta hopp.
Det värsta som skulle kunna hända med operationen var om hon överlevde men stygnen inte villl läka och hon mår bara dåligt. Men isåfall kan man ju direkt efter operationen boka en ny tid för säkerihets skull så det snabbt går att fara in om det behövs. ?
lite mer funderingar....
Jag har också funderat mycke på hur jag skulle göra om jag skulle ta bort hon. känns omöjligt. jag vill ju va med hon där inne och hålla i hon, men jag vill verka lugn så hon inte blir rädd, men jag vet inte om jag skulle klara det. jag vet inte om jag ens skulle klara o se hur livet rinner ur henne.
jag skulle typ säga "nej nej nej" åt att hon skulle sätta dit sprutan. kanske skulle jag slänga mig framför och själv råka få i mig sprutan?
Jag vill inte lämna hon där inne. Det känns inte ens bra att det skulle va mamma som stog där med hon (som hon har erbjudit sig). det känns som att det måste vara jag som gör det. Annars skulle jag ångra mig efteråt hur mycke som helst. Bella skulle nog känna sig sviken och undra varför jag går om jag gick ut.
Men jag tänker att kanske skulle det va lättare att va me där inne ifall det bara var sömnspruta hon fick och jag visste att hon skulle opereras och att det fanns en liten gnutta hopp.
Det värsta som skulle kunna hända med operationen var om hon överlevde men stygnen inte villl läka och hon mår bara dåligt. Men isåfall kan man ju direkt efter operationen boka en ny tid för säkerihets skull så det snabbt går att fara in om det behövs. ?
Senast ändrad av en moderator:
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Jag tycker att du ska försöka prata med din mamma. Fråga varför hon är arg, berätta precis hud du känner. Sätt er ner i lugn och ro. Det kommer kännas bättre för er båda sen, tror jag
Kan bara beklaga din sitts. Det är jättejobbigt när hundarna är sjuka! Jag fick ta bort min första hund hösten -09. Det var tungt som fasen, men jag tröstade mig med att han fick bli gammal och att vi hade haft ett fint liv ihop. Du kan läsa om det Här - Tre stadier i livet, ett farväl
Du är inte ensam. Många har stått inför det otroligt svåra beslutet. Även om hunden är jättedålig så är det svårt. Man vill inte missta sin vän, aldrig.
*Tröstkramar*
Jag tycker att du ska försöka prata med din mamma. Fråga varför hon är arg, berätta precis hud du känner. Sätt er ner i lugn och ro. Det kommer kännas bättre för er båda sen, tror jag
Kan bara beklaga din sitts. Det är jättejobbigt när hundarna är sjuka! Jag fick ta bort min första hund hösten -09. Det var tungt som fasen, men jag tröstade mig med att han fick bli gammal och att vi hade haft ett fint liv ihop. Du kan läsa om det Här - Tre stadier i livet, ett farväl
Du är inte ensam. Många har stått inför det otroligt svåra beslutet. Även om hunden är jättedålig så är det svårt. Man vill inte missta sin vän, aldrig.
*Tröstkramar*
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Ida, den texten hade jag inte läst förut! Men så otroligt vacker och fantastisk! Och vilken ljuvlig hund!
Ida, den texten hade jag inte läst förut! Men så otroligt vacker och fantastisk! Och vilken ljuvlig hund!
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Varför skulle det ha varit i onödan, du säger ju själv att det var cancer du hade? Om du hade cancer så var det en malign (=elakartad) tumör. Den behöver inte ha metastaserat för att vara malign.
Sen tar man bort en del benigna tumörer också, av olika orsaker, men då är det inte cancer.
Varför skulle det ha varit i onödan, du säger ju själv att det var cancer du hade? Om du hade cancer så var det en malign (=elakartad) tumör. Den behöver inte ha metastaserat för att vara malign.
Sen tar man bort en del benigna tumörer också, av olika orsaker, men då är det inte cancer.
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Man ger ju två sprutor: först en lugnande som hunden mer eller mindre somnar av och sedan den sista som är dödlig.
Min kompis gjorde så med sin hund att hon var med när de gav den första sprutan, sedan när hunden var lullig och inte visste vad som hände så gick hon ut medan veterinären avslutade det hela.
När en annan hund avlivades förra året fick han första sprutan ute i bilen så att han slapp bli stressad över att vara hos veterinären.
Jag förstår precis den där "NEJ-känslan", när jag skulle ta bort min första hund hade jag precis samma tankar och ända tills de gav andra sprutan satt jag och tänkte "jag ångrar mig!!!". Jag tror att det är helt normalt och väldigt vanligt att man resonerar så där. (Efteråt kändes det faktiskt rätt ok, naturligtvis inte bra men hanterligt.)
För din egen skull kanske det är bra om din mamma, syster eller någon kan följa med dig?
Personligen har jag valt att titta på mina hundar (och anhöriga) efter att de avlidit eftersom jag tror att det är lättare att acceptera att de faktiskt är döda. De jag inte har sett har jag ju vetat att de är döda men det har ändå funnits en gnutta tvivel liksom.
Men det där är ju individuellt.
Och jag tycker absolut att du kan ringa psykologen! Det är hennes JOBB att hjälpa folk, är man inte beredd på att ha patienter som kanske blir "jobbiga" emellanåt så får man banne mig välja ett annat yrke.
Man ger ju två sprutor: först en lugnande som hunden mer eller mindre somnar av och sedan den sista som är dödlig.
Min kompis gjorde så med sin hund att hon var med när de gav den första sprutan, sedan när hunden var lullig och inte visste vad som hände så gick hon ut medan veterinären avslutade det hela.
När en annan hund avlivades förra året fick han första sprutan ute i bilen så att han slapp bli stressad över att vara hos veterinären.
Jag förstår precis den där "NEJ-känslan", när jag skulle ta bort min första hund hade jag precis samma tankar och ända tills de gav andra sprutan satt jag och tänkte "jag ångrar mig!!!". Jag tror att det är helt normalt och väldigt vanligt att man resonerar så där. (Efteråt kändes det faktiskt rätt ok, naturligtvis inte bra men hanterligt.)
För din egen skull kanske det är bra om din mamma, syster eller någon kan följa med dig?
Personligen har jag valt att titta på mina hundar (och anhöriga) efter att de avlidit eftersom jag tror att det är lättare att acceptera att de faktiskt är döda. De jag inte har sett har jag ju vetat att de är döda men det har ändå funnits en gnutta tvivel liksom.
Men det där är ju individuellt.
Och jag tycker absolut att du kan ringa psykologen! Det är hennes JOBB att hjälpa folk, är man inte beredd på att ha patienter som kanske blir "jobbiga" emellanåt så får man banne mig välja ett annat yrke.
Sv: HJÄLP! Hund har cancer...
Det är jättesvårt. Jag, min syster och pappa åkte med våran hund när han skulle avlivas. Hela grejen var hemsk, inte bara att han skulle tas bort. Han älskade att åka bil, den gången vägrade han. Han hade aldrig tyckt om att fara till veterinären. Den gången vägrade han gå in, vi fick till och med gå och hämta honom för han slet sig. Pappa fick bära in honom.
Det var hemskt att vara där inne och sen när han fick sprutorna. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka (blir ledsen nu bara jag tänker på det), men jag skulle inte ha velat vara nån annanstans. Att få vara där och stryka honom medan han somnade in var bra. Jag hade ångrat mig nåt fruktansvärt om jag inte hade varit med.
Det är jättesvårt. Jag, min syster och pappa åkte med våran hund när han skulle avlivas. Hela grejen var hemsk, inte bara att han skulle tas bort. Han älskade att åka bil, den gången vägrade han. Han hade aldrig tyckt om att fara till veterinären. Den gången vägrade han gå in, vi fick till och med gå och hämta honom för han slet sig. Pappa fick bära in honom.
Det var hemskt att vara där inne och sen när han fick sprutorna. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka (blir ledsen nu bara jag tänker på det), men jag skulle inte ha velat vara nån annanstans. Att få vara där och stryka honom medan han somnade in var bra. Jag hade ångrat mig nåt fruktansvärt om jag inte hade varit med.
Liknande trådar
Hundavel & Ras
Hej!
Det är spännande tider för mig och min familj, då vi äntligen känner att det är en bra tid att skaffa hund. Tanken är att besöka...
Senast: nightcrawler
·
Senast: hollypolly
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Gårdsägare bytte stängsel – fick brev från Trafikverket- Hästnyheter Det står till exempel: också en rad exempel på saker som det kan behövas tillstånd för. Poängen är att om man gör en förändring inom...
- monster1
- Svar: 6
- Visningar: 1 285
- Hästnyheter
-
Ulrika Fåhraeus: ”Avfärda inte ryttares upplevelser”
- Hästnyheter Mmmm, mitt halvblod (dressyrstammad) gick gärna och strosade längst bak när vi skrittade ut i grupp. Men när det blev trav eller galopp...
- Sirap
- Svar: 73
- Visningar: 3 361
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Långvarig blödning- Kropp & Själ Jag hade det så med hormonstav. Blev väl något bättre men hade blödningar ofta och efter ett år ledsnade jag och tog ut dem. Enligt bm...
- fijja
- Svar: 10
- Visningar: 139
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Akvarietråden IV- Övr. Djur Växtakvarium med rötter så ska man jaga så får man riva ur det. Men då den sitter på glaset 90% av tiden nu tänkte jag det skulle gå...
- Alexandra_W
- Svar: 1 366
- Visningar: 53 483
- Djur
Hästrelaterat
-
Inbetning- Foder & Strö Välslipad häcksax går det fort att klippa långt gräs med. Jag brukade strö ut i hagen på kvällen och det var fortfarande fint på...
- jemeni
- Svar: 9
- Visningar: 508
- Vård
