Lyans nya tråd!

[tuaphua]

Jag tror också att det har att göra med att jag slutade med abilify men allting var totalt tomt och hopplöst även när jag åt den, skillnaden är att jag blir ledsen och gråter nu och att jag inte skrev så mycket om det när jag åt den för då hade jag mer problem med hetsätandet. Det kommer aldrig att bli bättre, det kan bli mindre dåligt ett tag men det kommer aldrig att bli bra.

Det är inte lönt att prata med någon för de kan ändå inte hjälpa mig

Fast du har ju inte provat prata med så många. Så hur vet det?
Jag är faktiskt övertygad om att terapi kan hjälpa dig.

 

[Lyan]

Om terapi ska hjälpa så måste man vilja och orka kämpa och det gör inte jag. Jag har gett upp

 

[sorbifolia]

Om terapi ska hjälpa så måste man vilja och orka kämpa och det gör inte jag. Jag har gett upp

Men kanske det går att hitta något som får dig att vilja kämpa?

På vad du skrivit tidigare så låter det som om du har en hel massa obearbetade känslor som ligger och skaver och tynger ner dig. Jag tror absolut att det skulle kännas bättre om du får ut dom genom att berätta om dom för någon.

 

[EmmaBovary]

Om terapi ska hjälpa så måste man vilja och orka kämpa och det gör inte jag. Jag har gett upp

Nej, du är nog inte mottaglig för terapi i dagsläget, däremot skulle nog stödsamtal vara guld värt!

 

[Lyan]

Men kanske det går att hitta något som får dig att vilja kämpa?

På vad du skrivit tidigare så låter det som om du har en hel massa obearbetade känslor som ligger och skaver och tynger ner dig. Jag tror absolut att det skulle kännas bättre om du får ut dom genom att berätta om dom för någon.

Det tror jag inte för allting blir bara värre hela tiden. Funderar hela tiden på om jag ska omplacera flera av djuren för att det inte är roligt eller värt det längre. Funderar på att strunta i utställningarna också för det är inte heller roligt längre och det var länge det enda som höll mig uppe. Snickra är inte heller roligt längre utan bara ångest.

Jag har ingen att berätta för. Bara här

Nej, du är nog inte mottaglig för terapi i dagsläget, däremot skulle nog stödsamtal vara guld värt!

Jag gick i samtal nästa varje vecka innan och det förändrade ingenting

 

[tuaphua]

Om terapi ska hjälpa så måste man vilja och orka kämpa och det gör inte jag. Jag har gett upp

Jag tror inte terapi är vad som bör till just nu precis som nämts i tråden.
Det kan bli för mkt krav etc.
Men jag tror absolut stödsamtal kan göra att du får en lättnad, en ventil som gör att det inte känns lika tungt.
Och att du av det sen kan komma att bli redo för terapi. Och då kan man börja verkligen förändra och förebygga så du inte mår dåligt igen.
Men först behöver du nog bara få ösa ur dig allt utan att behöva tänka på hur mottagaren ska reagera, som vi ju alla kanske gör med vänner/familj.
En psykolog/kurator etc har ju som jobb att lyssna på sånt och har valt det själv sas. De har också hört saker som gör att det du säger inte direkt chockar dem oavsett. De har utbildning i att hantera det och stötta dig bättre än tex din familj förmår göra.
Jag tror det är jätteviktigt att du får prata med någon faktiskt. Det är ju jättetungt att bära allt sånt själv. Det orkar inte många. Men med att bara få prata kan man känna en enorm lättnad.

Jag har också haft psykolog som jag inte var nöjd med, flera stycken. Men det betyder ju inte att alla är så. Jag har haft flera som varit fantastiska.
Hoppas du vågar försöka igen! Det finns riktiga guldkorn!

 

[Lyan]

Jag tror inte terapi är vad som bör till just nu precis som nämts i tråden.
Det kan bli för mkt krav etc.
Men jag tror absolut stödsamtal kan göra att du får en lättnad, en ventil som gör att det inte känns lika tungt.
Och att du av det sen kan komma att bli redo för terapi. Och då kan man börja verkligen förändra och förebygga så du inte mår dåligt igen.
Men först behöver du nog bara få ösa ur dig allt utan att behöva tänka på hur mottagaren ska reagera, som vi ju alla kanske gör med vänner/familj.
En psykolog/kurator etc har ju som jobb att lyssna på sånt och har valt det själv sas. De har också hört saker som gör att det du säger inte direkt chockar dem oavsett. De har utbildning i att hantera det och stötta dig bättre än tex din familj förmår göra.
Jag tror det är jätteviktigt att du får prata med någon faktiskt. Det är ju jättetungt att bära allt sånt själv. Det orkar inte många. Men med att bara få prata kan man känna en enorm lättnad.

Jag har också haft psykolog som jag inte var nöjd med, flera stycken. Men det betyder ju inte att alla är så. Jag har haft flera som varit fantastiska.
Hoppas du vågar försöka igen! Det finns riktiga guldkorn!

Den sista jag gick hos blev märkbart negativt påverkad av vad jag sa och hon var ändå handplockad av min läkare som jag gick hos i 12 år. Jag klarar inte att gå hos flera och misslyckas ännu mer

 

[EmmaBovary]

Den sista jag gick hos blev märkbart negativt påverkad av vad jag sa och hon var ändå handplockad av min läkare som jag gick hos i 12 år. Jag klarar inte att gå hos flera och misslyckas ännu mer

Vad var det för typ av yttranden som du blev negativt påverkad av? Tänker att om du kan ringa in dem, så kanske det är möjligt att du kan be en ny kontakt att hålla sig ifrån det?

Oj, jag läste fel. Att hon blev negativt påverkad skrev du ju. Men det är hennes jobb, att prata med personer som mår väldigt dåligt, och hon har valt att utsätta sig för det.

 

[tuaphua]

Den sista jag gick hos blev märkbart negativt påverkad av vad jag sa och hon var ändå handplockad av min läkare som jag gick hos i 12 år. Jag klarar inte att gå hos flera och misslyckas ännu mer

Gjorde det något att hon blev påverkad?
Hon valde väl ändå att fortsätta jobba med dig?

Det finns många av oss som fått psykologer/läkare att börja gråta tex. Men när de väljer sina jobb så vet de vad de kommer behöva möta sas. Och att du mår så fruktansvärt dåligt kan ju för vissa vara ett av skälen till varför de ens jobbar med det de gör, för att få chansen att hjälpa folk som mår så dåligt.
Så iom att de valt att hålla på med vad de gör så får man anta att även om de blir påverkade kan de hantera det. Och de har framför allt valt att arbeta med det de gör med vetskap om att sådant kan inträffa.

Om du vågar försöka igen så hoppas jag du kan tänka på att de är där i sin yrkesroll. Den yrkesrollen är där för att hjälpa dig och inte för att du ska ta hand om dem sas.

Jag har tex haft psykolog och psykiater som var specialiserade på trauma-bearbetning. De forskade även inom det.
De kunde absolut bli påverkade av vad jag eller någon annan berättade/vad vi kände etc.. Men det gjorde att de ville bli ännu bättre på att hjälpa folk.
Mkt av det de gjorde var ju inte för att få lön sas(de fick nog inte betalt för alla timmar ens gällande forskningen, utbildade sig själva vidare hela tiden etc). De gjorde det för att de ville hjälpa folk som var otroligt svårt märkta.

Kan du försöka se det ur den synvinkeln kanske? Blir det lättare då?

 

[Lyan]

Vad var det för typ av yttranden som du blev negativt påverkad av? Tänker att om du kan ringa in dem, så kanske det är möjligt att du kan be en ny kontakt att hålla sig ifrån det?

Oj, jag läste fel. Att hon blev negativt påverkad skrev du ju. Men det är hennes jobb, att prata med personer som mår väldigt dåligt, och hon har valt att utsätta sig för det.

Gjorde det något att hon blev påverkad?
Hon valde väl ändå att fortsätta jobba med dig?

Det finns många av oss som fått psykologer/läkare att börja gråta tex. Men när de väljer sina jobb så vet de vad de kommer behöva möta sas. Och att du mår så fruktansvärt dåligt kan ju för vissa vara ett av skälen till varför de ens jobbar med det de gör, för att få chansen att hjälpa folk som mår så dåligt.
Så iom att de valt att hålla på med vad de gör så får man anta att även om de blir påverkade kan de hantera det. Och de har framför allt valt att arbeta med det de gör med vetskap om att sådant kan inträffa.

Om du vågar försöka igen så hoppas jag du kan tänka på att de är där i sin yrkesroll. Den yrkesrollen är där för att hjälpa dig och inte för att du ska ta hand om dem sas.

Jag har tex haft psykolog och psykiater som var specialiserade på trauma-bearbetning. De forskade även inom det.
De kunde absolut bli påverkade av vad jag eller någon annan berättade/vad vi kände etc.. Men det gjorde att de ville bli ännu bättre på att hjälpa folk.
Mkt av det de gjorde var ju inte för att få lön sas(de fick nog inte betalt för alla timmar ens gällande forskningen, utbildade sig själva vidare hela tiden etc). De gjorde det för att de ville hjälpa folk som var otroligt svårt märkta.

Kan du försöka se det ur den synvinkeln kanske? Blir det lättare då?

För mig blev det skitjobbigt när jag såg hur hon blev påverkad för det gjorde att jag inte vågade säga någonting. Jag vet inte om hon skulle ha fortsatt med mig eftersom jag avslutade kontakten själv då jag kände att jag bara mådde sämre av det

 

[Carand]

För mig blev det skitjobbigt när jag såg hur hon blev påverkad för det gjorde att jag inte vågade säga någonting. Jag vet inte om hon skulle ha fortsatt med mig eftersom jag avslutade kontakten själv då jag kände att jag bara mådde sämre av det

Jag tänker också att anledningen till att de blir påverkade är ju för att de är människor med stor empati. Förmodligen därför de har valt att göra det dom gör. Dom som inte bryr sig skulle ju heller inte sitta där.

 

[EmmaBovary]

Jag tänker också att anledningen till att de blir påverkade är ju för att de är människor med stor empati. Förmodligen därför de har valt att göra det dom gör. Dom som inte bryr sig skulle ju heller inte sitta där.

Precis så!

 

[tuaphua]

För mig blev det skitjobbigt när jag såg hur hon blev påverkad för det gjorde att jag inte vågade säga någonting. Jag vet inte om hon skulle ha fortsatt med mig eftersom jag avslutade kontakten själv då jag kände att jag bara mådde sämre av det

Jag förstår att du tyckte det var jobbigt. Du verkar ju väldigt omtänksam och snäll, mot andra. Inte mot dig själv jämt tyvärr.
Men när man utbildar sig till psykolog och sen börjar arbeta som det efter utförd utbildning så har man förstått att man kommer få möta mäniskor som mår otroligt dåligt. Jag tror de mött många som är suicida tex. Sen är det klart att vissa fortsätter bli berörda och vissa patienter känner man mer med än vanligtvis.
Men det betyder INTE att man inte orkar med sitt jobb, dvs att stötta dig.
Utan man har förmodligen valt den yrkesbanan för att man orkar och framför allt VILL.

Och sen om de skulle börja må dåligt av något skäl så har de hjälp att få. Det är tystnadsplikt och de kommer inte prata om dig. Men de kan prata om hur terapeuten mår och den kan få hjälp om den behöver det.

Så du behöver aldrig oroa dig för dem när du berättar saker.

 

[sorbifolia]

Jag förstår att du tyckte det var jobbigt. Du verkar ju väldigt omtänksam och snäll, mot andra. Inte mot dig själv jämt tyvärr.
Men när man utbildar sig till psykolog och sen börjar arbeta som det efter utförd utbildning så har man förstått att man kommer få möta mäniskor som mår otroligt dåligt. Jag tror de mött många som är suicida tex. Sen är det klart att vissa fortsätter bli berörda och vissa patienter känner man mer med än vanligtvis.
Men det betyder INTE att man inte orkar med sitt jobb, dvs att stötta dig.
Utan man har förmodligen valt den yrkesbanan för att man orkar och framför allt VILL.

Och sen om de skulle börja må dåligt av något skäl så har de hjälp att få. Det är tystnadsplikt och de kommer inte prata om dig. Men de kan prata om hur terapeuten mår och den kan få hjälp om den behöver det.

Så du behöver aldrig oroa dig för dem när du berättar saker.

Precis!

@Lyan, det känns som att du ofta "offrar" dig själv för att undvika att någon annan ska bli ledsen/bekymrad etc. Inte konstigt då att du mår dåligt.... du måste verkligen börja tänka mer på vad som är bäst för DIG!

Kram.

 

[Lyan]

Sitter hos min vän och tittar på project runway och inser att jag aldrig kommer att bli så smal som jag vill

 

[Lyan]

Hon verkade inte klara sitt jobb eftersom hon gjorde mig obekväm och att jag kände mig jobbig som var där. Jag kände att jag kunde inte ens ta upp en bråkdel av vad jag ville prata om. Med min förra läkare spelade det ingen roll hur "omöjlig" jag än var. Fram till sista tiden var hon alltid lugn och proffesionell vad jag än pratade om eller hur mycket jag än grät.

Jag vet inte vad som är bäst för mig förutom att försvinna helt

 

[EmmaBovary]

Hon verkade inte klara sitt jobb eftersom hon gjorde mig obekväm och att jag kände mig jobbig som var där. Jag kände att jag kunde inte ens ta upp en bråkdel av vad jag ville prata om. Med min förra läkare spelade det ingen roll hur "omöjlig" jag än var. Fram till sista tiden var hon alltid lugn och proffesionell vad jag än pratade om eller hur mycket jag än grät.

Jag vet inte vad som är bäst för mig förutom att försvinna helt

Men på vilket sätt gjorde hon dig obekväm? Sättet att hon pratade på, eller att hon såg ledsen ut?

 

[Lyan]

Men på vilket sätt gjorde hon dig obekväm? Sättet att hon pratade på, eller att hon såg ledsen ut?

Hon kändes obekväm och osäker

 

[EmmaBovary]

Hon kändes obekväm och osäker

Hur länge gick du dit då? Det kan ju ta tid att lära sig hur man bäst bemöter någon. Sedan har ju vissa en mer osäker framtoning, utan att för den delen vara obekväma och osäkra.

 

[Lyan]

Hur länge gick du dit då? Det kan ju ta tid att lära sig hur man bäst bemöter någon. Sedan har ju vissa en mer osäker framtoning, utan att för den delen vara obekväma och osäkra.

Jag vet inte hur länge jag gick hos henne. Jag hann bara gå hos henne några gånger medans jag fortfarande gick hos min läkare och sedan när min läkare gick i pension så blev den nya kontakten sjukskriven i ett halvår innan jag kunde gå dit igen. För varje gång kändes det värre och värre och jag fick mer och mer ångest av att gå dit men jag försökte tills det helt enkelt inte gick mer