@Qelina Jag har haft dig på ignore en längre tid, av ren självbevarelsedrift. Alltså inte för att jag ogillar dig eller inte tycker att du har rätt att skriva här utan bara för att jag upplevt dina inlägg som allt sjukare, vilket jag har känt varit för utmanande för mig att läsa. Jag har dock förstått på svaren du fått att saker och ting inte alls står väl till med dig och det gör mig mycket ont. Nu har jag också läst de senaste av dina inlägg och kan inte låta bli att skriva några ord till dig.
Vården kallar dig kroniker. Jag blev också konstaterat kroniskt sjuk i anorexi och det så sent som i slutet på förra sommaren. Dina reaktioner på vad som kan upplevas som en mycket hård "dom" känner jag väl igen. Likaså den ambivalens du lever i.
Vården ville släppa taget om mig helt; de upplevde inte att det var lönt att slösa resurser på mig något mer. Mina kontakter skulle avvecklas och jag skulle erbjudas ett uppföljande läkarbesök per år. Först blev jag oerhört arg, uppgiven och fullkomligt skräckslagen. Sen insåg jag att de, hur orättvist och hårt det än lät, hade rätt. Trots all behandling jag fått var jag inte frisk - jag var sjukare än någonsin.
Det gick några veckor, under vilka jag snarare mådde sämre än bättre, men så växte ett beslut fram i mig. Jag skulle själv se till att bli frisk. JAG, av egen styrka. Det var till följd av en vecka med mer mat än vanligt och således med mer energi i hjärnan jag lyckades fatta ett beslut. Min förhoppning var att jag skulle kunna få stöd av vården, eftersom det skulle underlätta processen, men jag lät det inte stå och falla med det.
Sedan dess har jag arbetat urhårt och jag kan med stolthet berätta att jag är på god väg att bli frisk! Jag, som så sent som för nio månader sedan betraktades som kroniker och som spenderade min förra midsommar på en sluten avdelning! Jag trodde inte att det fanns något liv för mig att leva och jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna må bra och då ville jag åtminstone inte vara tjock och må dåligt. Jag betraktade mig själv som rakt igenom defekt.
Nu har det visat sig att jag inte var så defekt. Utan svälten och med en normalviktig kropp fungerar jag precis lika bra som alla andra. Visst, jag har fortfarande min ångestsjukdom, alltjämt PTSD och en benägenhet att falla ner i djupa depressioner, men min förmåga att tackla allt detta är så oändligt mycket bättre nu.
MEN, det finns inga genvägar! Hur jobbigt, otänkbart och hemskt det än låter: DU MÅSTE UPP I VIKT. Så länge du är i det skick du är i nu kan du inte heller se annat än svart. Din hjärna fungerar för dåligt och det är anorexin, inte du som gör dig trögtänkt, nedstämd, rigid och allt vad den nu gör med dig. Du kan inte lita på det anorexin säger till dig. Du måste lita på mig och andra i din omgivning som säger att du kan må bättre. Du måste gå emot och börja äta fastän du inte tror på en bättring.
Jag började äta enligt ett schema och bestämde mig för att go all in. Inga halvmesyrer, inga kryphål för anorexin. Hela portioner, alla måltider. Mellanmål. Ingen träning. Resultaten kom inte omedelbart, men på rätt så kort tid började jag fungera allt bättre kognitivt och efter hand grät jag inte av ångest när jag åt.
Kanske behöver du en tids inläggning för att bryta svälttillståndet? Kanske kan du för en tid lämna över ansvaret till någon annan? Det är oerhört tröttsamt och mycket ensamt att leva med anorexi.
Jag önskar att du vågar släppa taget och fastän du inte tror på det börja äta. Några paprikabitar eller en läkerol räcker inte, du måste förse din hjärna(och dina övriga organ innan de ger upp!) med energi. Klarar du det inte på egen hand: LÄGG IN DIG för en tid. Gör arbetet nu, så har du fler somrar att se framemot.
Vården kallar dig kroniker. Jag blev också konstaterat kroniskt sjuk i anorexi och det så sent som i slutet på förra sommaren. Dina reaktioner på vad som kan upplevas som en mycket hård "dom" känner jag väl igen. Likaså den ambivalens du lever i.
Vården ville släppa taget om mig helt; de upplevde inte att det var lönt att slösa resurser på mig något mer. Mina kontakter skulle avvecklas och jag skulle erbjudas ett uppföljande läkarbesök per år. Först blev jag oerhört arg, uppgiven och fullkomligt skräckslagen. Sen insåg jag att de, hur orättvist och hårt det än lät, hade rätt. Trots all behandling jag fått var jag inte frisk - jag var sjukare än någonsin.
Det gick några veckor, under vilka jag snarare mådde sämre än bättre, men så växte ett beslut fram i mig. Jag skulle själv se till att bli frisk. JAG, av egen styrka. Det var till följd av en vecka med mer mat än vanligt och således med mer energi i hjärnan jag lyckades fatta ett beslut. Min förhoppning var att jag skulle kunna få stöd av vården, eftersom det skulle underlätta processen, men jag lät det inte stå och falla med det.
Sedan dess har jag arbetat urhårt och jag kan med stolthet berätta att jag är på god väg att bli frisk! Jag, som så sent som för nio månader sedan betraktades som kroniker och som spenderade min förra midsommar på en sluten avdelning! Jag trodde inte att det fanns något liv för mig att leva och jag kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle kunna må bra och då ville jag åtminstone inte vara tjock och må dåligt. Jag betraktade mig själv som rakt igenom defekt.
Nu har det visat sig att jag inte var så defekt. Utan svälten och med en normalviktig kropp fungerar jag precis lika bra som alla andra. Visst, jag har fortfarande min ångestsjukdom, alltjämt PTSD och en benägenhet att falla ner i djupa depressioner, men min förmåga att tackla allt detta är så oändligt mycket bättre nu.
MEN, det finns inga genvägar! Hur jobbigt, otänkbart och hemskt det än låter: DU MÅSTE UPP I VIKT. Så länge du är i det skick du är i nu kan du inte heller se annat än svart. Din hjärna fungerar för dåligt och det är anorexin, inte du som gör dig trögtänkt, nedstämd, rigid och allt vad den nu gör med dig. Du kan inte lita på det anorexin säger till dig. Du måste lita på mig och andra i din omgivning som säger att du kan må bättre. Du måste gå emot och börja äta fastän du inte tror på en bättring.
Jag började äta enligt ett schema och bestämde mig för att go all in. Inga halvmesyrer, inga kryphål för anorexin. Hela portioner, alla måltider. Mellanmål. Ingen träning. Resultaten kom inte omedelbart, men på rätt så kort tid började jag fungera allt bättre kognitivt och efter hand grät jag inte av ångest när jag åt.
Kanske behöver du en tids inläggning för att bryta svälttillståndet? Kanske kan du för en tid lämna över ansvaret till någon annan? Det är oerhört tröttsamt och mycket ensamt att leva med anorexi.
Jag önskar att du vågar släppa taget och fastän du inte tror på det börja äta. Några paprikabitar eller en läkerol räcker inte, du måste förse din hjärna(och dina övriga organ innan de ger upp!) med energi. Klarar du det inte på egen hand: LÄGG IN DIG för en tid. Gör arbetet nu, så har du fler somrar att se framemot.
