En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida DEL 7

[Hyldeblomst]

Och så funderar i alla fall jag ibland på ifall det alls blir barn? Gör jag allt detta förgäves?

Den ja, den frågan ja. Alla resor till Gun, alla undersökningar, alla tårar. Men, även om det blir förgäves så är jag glad över att jag gör detta, så slipper jag fundera på det om 10 -15 år och ångra att jag inte testade allt. Testar jag allt och det inte blir ett barn så är det så. Då är det menat. Men jäklar vad jag kommer behöva en psykolog då!

Ja alltså jag tror att jag kan hantera det ifall det inte blir barn. Just nu är det bara så tungt med denna ovisshet. Liksom är det dumt att ens hoppas?

Skriver under på det här. Ovissheten är jobbig.
Men inte är det dumt att hoppas! Inte så länge det känns meningsfullt i alla fall, även om det måste få vara ok att känna att det är hopplöst också...
Hoppas verkligen för din skull nu inför kommande testdag @em-pirre

 

[Flutterdash]

Jag känner igen mig så i alla era tankar. Hopp och förtvivlan. Osv.

Jag brukar också fantisera om att få berätta om en graviditet för min pappa. Jag hoppas verkligen det blir verklighet..

 

[Flutterdash]

Sitter här och läser om ivf och får nästan panik. Jag vill så gärna slippa. Det är liksom inte direkt som man tänkte att det skulle gå till. Mediciner, sprayer, sprutor. Sterilt.

Jag vill inte det. Samtidigt som jag är så less på att månaderna tickar på, att inget händer. Jag känner mig liksom oförmögen som kvinna.. Hopplösheten när mensen kommer varenda_jävla_gång.

Men när jag läser på om processen vid IVF känner jag bara hur rädd jag är att det liksom ska döda av romantiken i att göra ett barn tillsammans. Snälla jävla kropp bara bli gravid någon jävla gång.

Men det är väl mitt eget fel som inte slappnar aaaaav. Folk på after work med jobbet satt och pratade om hur många de hört om som blivit gravida just när de skulle adoptera osv, för att de slappnade aaaaav. Ville säga till dem att det är bullshit. Men jag upprätthåller en slags fasad om att vi inte har barn pga vi inte önskar några. Så kunde inte ge mig in i diskussionen.

Jag känner liksom sorg idag, sorg över att eventuellt gå miste av att liksom skapa liv The ord fashioned way. Som en slags romantisk handling tillsammans.

Inte i en petriskål.

 

[lil-sis]

Sitter här och läser om ivf och får nästan panik. Jag vill så gärna slippa. Det är liksom inte direkt som man tänkte att det skulle gå till. Mediciner, sprayer, sprutor. Sterilt.

Jag vill inte det. Samtidigt som jag är så less på att månaderna tickar på, att inget händer. Jag känner mig liksom oförmögen som kvinna.. Hopplösheten när mensen kommer varenda_jävla_gång.

Men när jag läser på om processen vid IVF känner jag bara hur rädd jag är att det liksom ska döda av romantiken i att göra ett barn tillsammans. Snälla jävla kropp bara bli gravid någon jävla gång.

Men det är väl mitt eget fel som inte slappnar aaaaav. Folk på after work med jobbet satt och pratade om hur många de hört om som blivit gravida just när de skulle adoptera osv, för att de slappnade aaaaav. Ville säga till dem att det är bullshit. Men jag upprätthåller en slags fasad om att vi inte har barn pga vi inte önskar några. Så kunde inte ge mig in i diskussionen.

Jag känner liksom sorg idag, sorg över att eventuellt gå miste av att liksom skapa liv The ord fashioned way. Som en slags romantisk handling tillsammans.

Inte i en petriskål.

Mitt uppe i det så tycker jag nog det är ganska skönt. Mindre press och mer kontroll (för mig).

 

[anonyma]

@Hyacinth och @em-pirre ni måste omedelbart byta profilbilder med varandra.... Jag har börjat blanda ihop er

 

[Myzan87]

Låter jobbigt att han vill att du ska göra dig av med hästarna. Varför tror han att du inte skulle kunna klara hästar och barn? Det finns ju massor med folk som har barn och häst samtidigt. Fånigt. Dessutom tror jag absolut att hästarna kan vara en bra tillflykt om det skulle bli problem med tillverkandet.
Men det känns som ni har andra problem. Hur känns det spontant?

Jo det finns andra problem också. Exempelvis hushållssysslor, trädgårdsarbete m.m. När han kommer hem så känns det som att jag ska serva honom. Och det har fått mej att fundera på om vi skulle få barn så skulle det vara en person till o plocka undan efter, göra mat till osv. Dessutom är jag lite rädd att jag alltid skulle få ha barnet om jag inte verkligen sa "här nu är det din tur att umgås med barnet".

Jag älskar ju min brors döttrar och jag passar dom lite då och då. Och ibland så känns det som att det räcker.

 

[malumbub]

Sitter här och läser om ivf och får nästan panik. Jag vill så gärna slippa. Det är liksom inte direkt som man tänkte att det skulle gå till. Mediciner, sprayer, sprutor. Sterilt.

Jag vill inte det. Samtidigt som jag är så less på att månaderna tickar på, att inget händer. Jag känner mig liksom oförmögen som kvinna.. Hopplösheten när mensen kommer varenda_jävla_gång.

Jag vill också gärna slippa. För hamnar vi där undrar jag hur jag ska kunna sköta både mitt jobb och allt kring IVFen. Jag kan ju inte ens kissa på ÄL-stickor varje dag, så hur ska jag kunna sköta nåt som är viktigare?

Men...är det det som behövs får jag lösa det, helt enkelt. Gå ner i tid, bara jobba helger eller nån annan lösning. För jag kommer vara bitter resten av mitt liv om vi inte provar allt vi kan.

Jag har faktiskt berättat på jobbet om att vi kämpar. Jag kände att jag behövde göra det, för att mina kollegor skulle ha en chans till förståelse. Förstå varför mitt humör sviktar, varför det är viktigt för mig att få sova hemma mycket m m. Tjatet om att de med barn faktiskt måste kunna vabba och måste få vara hemma på helgerna med barnen slutade - det är en självklarhet att föräldrar måste ta hand om sina barn, men helt plötsligt fick vi barnlösa mer respekt när jag röt ifrån att jag faktiskt inte är barnlös av egen fri vilja. Genom att mina kollegor vet får jag ett stöd på jobbet som tillåter mig att slappna av lite mer.

Delar önskan om att kroppen kunde funka "som den ska". Känner mig oförmögen som kvinna. Är extra känslig för annan kritik inom "samma område". T ex fick vi beröm för hur fint vi (jag) städat sommarstugan - jag gick i taket. Det är väl självklart att jag kan städa!!! Innan vi hunnit städa huset gick jag i taket för det - för jag kan ju städa, så ingen ska tro nåt annat! Och så fortsätter det, med småsaker. Känner mig både dum, ful, okvinnlig och icke användbar. Nästan totalt värdelös. Men bara nästan, än så länge.

 

[Ackio]

Jag måste ringa gyn på måndag. Glömt HUR jag skulle ta mina piller
Fick för mig jag ska ta 10 dagar från första mensdag. Maken säger var 30e dag ska jag börja ta dem

 

[em-pirre]

Ni som stressar över IVF, här kommer mina tankar.

Jag kände likadant. Jag ville verkligen inte! Sen då man var igång, och fick recepten och planen för hela grejen så började det för första gången på två år kännas spännande och roligt, det här med att skaffa barn. Jag och min man skojade massor om vad vi skulle säga (typ VA? måste man ha SEX? Näää, det har vi inte provat!") och sen var det ganska roligt det där med då han skulle in i ett rum med en tom burk. Det satt fyra killar på rad och var väldigt obekväma. Vi skojade om att han skulle be om någon biltidning istället för porrtidningarna o.s.v.

Sprutorna var okej. Jag gjorde kort protokoll, d.v.s. precis som @lil-sis . Hon får samma medicin som mig, men en högre, engångsdos. Jag sprutade Puregon med penna från cykeldag ett, och det kändes inte alls. Jag ställde telefonen så att den ringde varje gång jag skulle spruta (man skulle hålla sig till samma klockslag, så jag körde på 8 och 20). Sen hade jag progesteron och östrogen också. Innan äggplock fick jag Orgalutransprutor, som hindrar en från att lossa äggen. Inför transfer får man ägglossningsspruta, och efteråt fick i alla fall jag Gonapeptylspruta.

Punktionen var jag rädd över, men man fick så bra mediciner att det knappt kändes. Tog femton minuter. Sen blev jag ju överstimulerad, men det är inte så vanligt. Det beror antagligen på min stora mängd folliklar.

Sen då man har frysta embryon är det ännu lättare. I vanlig cykel testar man fram ägglossning, och sen flyttas embryot en eller två dagar efter positivt test. Man brukar kunna ta ägglossningsspruta då, och stödja med progesteron.

Jag gjorde i stimulerad cykel, vilket innebär att jag började med östrogen dag två i cykeln. Det gjorde så att jag byggde upp bra slemhinna, och så att jag inte fick någon egen ägglossning. På detta sätt behövde jag inte testa för ägglossning, utan transfer gjordes enligt hur det passade dem och mig (och min slemhinna). Nu fortsätter jag med progesteronvagitorier och östrogen åtminstone fram till att det bekräftats att jag inte är gravid, eller till vecka 11 om jag är gravid (vilket jag inte tror).

 

[Ava22]

Jo det finns andra problem också. Exempelvis hushållssysslor, trädgårdsarbete m.m. När han kommer hem så känns det som att jag ska serva honom. Och det har fått mej att fundera på om vi skulle få barn så skulle det vara en person till o plocka undan efter, göra mat till osv. Dessutom är jag lite rädd att jag alltid skulle få ha barnet om jag inte verkligen sa "här nu är det din tur att umgås med barnet".

Jag älskar ju min brors döttrar och jag passar dom lite då och då. Och ibland så känns det som att det räcker.

Ja, då kan det nog bli jobbig... Jag har en kompis som har två barn med sin kille. Eller tre, jag räknar hennes kille som ett barn. Hon tar nästan hela lasset för han ska jobba/spela golf/vara ute med båten osv osv. Jag märker ju på henne att det är jobbigt, att hon får ta det mesta hemma. Jag hade inte fixat det. Hälften av barnet är pappans, jag tar för givet att man hjälps åt hemma och med barnet.
Fördelen (om det nu finns någon) med att ha problem med att bli gravid är att jag och min man tänker mer på hur det kommer att bli sen, hur vi ska göra osv. Och det känns bra! Givetvis kan man inte planera exakt hur det ska bli, men vi tänker lika i uppfostrandet och hur vi ska ta hand om hemmet osv.

 

[Hyacinth]

Jag konstaterar att det blir vin och drinkar på stundande semester. Det känns trevligt det också även om jag kan tänka mig roligare saker än mens och flygplan.

 

[Amha]

*suck* Nu vet jag varken ut eller in

Jag har länge velat ha barn och önskat mej det. Dock har min sambo velat att jag skulle göra mej av med hästarna innan och jag menade att vi då kunde göra av med hunden också. Hästarna ger mej lugn och jag behöver dom för min skull och det är något som han inte accepterar/förstår.

Nu börjar jag tvivla på dels om jag nånsin vill ha barn eller om jag vill ha det med honom Och jag vet inte varken ut eller in. Jag tycker ju om honom men det är så mycket bakom som gror.

Men på sistone har jag börjat inse att vi är väldigt olika och vill olika saker

Hur reder man ut känslorna, flyttar isär ett tag men fortfarande är tillsammans?

Tror han att möjligheten att göra sig av med hästarna blir sämre om du inser, när barnet är ett faktum, att du inte hinner/pengar inte finns? Låter lite konstigt.

 

[em-pirre]

Jag konstaterar att det blir vin och drinkar på stundande semester. Det känns trevligt det också även om jag kan tänka mig roligare saker än mens och flygplan.

Äsch då, men vin är också trevligt! Jag hade väldigt (VÄLDIGT) gärna druckit ett glas (en flaska) vin igår kväll, men jag vågar inte chansa även om jag vet att det vore helt okej. Under vanliga försök hade jag gjort det, men eftersom detta försök kostar 1000€ så nöjde jag mig med popcorn och banoffee.

 

[cirkus]

Jo det finns andra problem också. Exempelvis hushållssysslor, trädgårdsarbete m.m. När han kommer hem så känns det som att jag ska serva honom. Och det har fått mej att fundera på om vi skulle få barn så skulle det vara en person till o plocka undan efter, göra mat till osv. Dessutom är jag lite rädd att jag alltid skulle få ha barnet om jag inte verkligen sa "här nu är det din tur att umgås med barnet".

Jag älskar ju min brors döttrar och jag passar dom lite då och då. Och ibland så känns det som att det räcker.

Jag tycker inte att du ska skaffa barn med den där killen. Jag tycker spontant att han inte verkar vara något vidare pappamaterial. Han har en massa skumma krav på dig att du ska ändra ditt liv och verkar inte precis tillföra någon energi.

 

[malumbub]

Ni som stressar över IVF, här kommer mina tankar.

Jag kände likadant. Jag ville verkligen inte! Sen då man var igång, och fick recepten och planen för hela grejen så började det för första gången på två år kännas spännande och roligt, det här med att skaffa barn. Jag och min man skojade massor om vad vi skulle säga (typ VA? måste man ha SEX? Näää, det har vi inte provat!") och sen var det ganska roligt det där med då han skulle in i ett rum med en tom burk. Det satt fyra killar på rad och var väldigt obekväma. Vi skojade om att han skulle be om någon biltidning istället för porrtidningarna o.s.v.

Sprutorna var okej. Jag gjorde kort protokoll, d.v.s. precis som @lil-sis . Hon får samma medicin som mig, men en högre, engångsdos. Jag sprutade Puregon med penna från cykeldag ett, och det kändes inte alls. Jag ställde telefonen så att den ringde varje gång jag skulle spruta (man skulle hålla sig till samma klockslag, så jag körde på 8 och 20). Sen hade jag progesteron och östrogen också. Innan äggplock fick jag Orgalutransprutor, som hindrar en från att lossa äggen. Inför transfer får man ägglossningsspruta, och efteråt fick i alla fall jag Gonapeptylspruta.

Punktionen var jag rädd över, men man fick så bra mediciner att det knappt kändes. Tog femton minuter. Sen blev jag ju överstimulerad, men det är inte så vanligt. Det beror antagligen på min stora mängd folliklar.

Sen då man har frysta embryon är det ännu lättare. I vanlig cykel testar man fram ägglossning, och sen flyttas embryot en eller två dagar efter positivt test. Man brukar kunna ta ägglossningsspruta då, och stödja med progesteron.

Jag gjorde i stimulerad cykel, vilket innebär att jag började med östrogen dag två i cykeln. Det gjorde så att jag byggde upp bra slemhinna, och så att jag inte fick någon egen ägglossning. På detta sätt behövde jag inte testa för ägglossning, utan transfer gjordes enligt hur det passade dem och mig (och min slemhinna). Nu fortsätter jag med progesteronvagitorier och östrogen åtminstone fram till att det bekräftats att jag inte är gravid, eller till vecka 11 om jag är gravid (vilket jag inte tror).

Det är jättenyttigt och bra att kunna följa era resor här. Verkligen.
Och jag tror att man ändrar sig efter situationen, när det är dags. Jag kommer göra det i a f.




Men...just nu råder känslan av att inte klara av nånting som jag inte redan gör.
Och den starka känslan av att jag inte vill tillbaka till tonåren. Hela min kropp skriker att vi är på väg tillbaka dit. Jag vill bara komma förbi detta.

 

[lil-sis]

Orgalutranet sved igår med men vi pysslade med annat på kvällen så jag tänkte inte så mycket på det.

Från och med imorgon är det både orgalutran och menopur. Menopuren kan bli en JÄTTEspruta (eller två mindre) men jag tycker inte själva sprutandet är jobbigt. Det var nog bra med klexane efter operationen, tog bort spänningen inför att sticka mig själv.

Jag mår i övrigt som vanligt bortsett från en helt sanslös trötthet, mycket värre än vanligt. Äggstockarna lever nog iaf för det sticker i de, speciellt den vänstra (som också sett piggast ut på VUL).

 

[em-pirre]

Orgalutranet sved igår med men vi pysslade med annat på kvällen så jag tänkte inte så mycket på det.

Från och med imorgon är det både orgalutran och menopur. Menopuren kan bli en JÄTTEspruta (eller två mindre) men jag tycker inte själva sprutandet är jobbigt. Det var nog bra med klexane efter operationen, tog bort spänningen inför att sticka mig själv.

Jag mår i övrigt som vanligt bortsett från en helt sanslös trötthet, mycket värre än vanligt. Äggstockarna lever nog iaf för det sticker i de, speciellt den vänstra (som också sett piggast ut på VUL).

Ja alltså Orgalutranet är som sagt jävlig. Svider och har dålig nål. Precis som Klexane.

 

[Myzan87]

Ja, då kan det nog bli jobbig... Jag har en kompis som har två barn med sin kille. Eller tre, jag räknar hennes kille som ett barn. Hon tar nästan hela lasset för han ska jobba/spela golf/vara ute med båten osv osv. Jag märker ju på henne att det är jobbigt, att hon får ta det mesta hemma. Jag hade inte fixat det. Hälften av barnet är pappans, jag tar för givet att man hjälps åt hemma och med barnet.
Fördelen (om det nu finns någon) med att ha problem med att bli gravid är att jag och min man tänker mer på hur det kommer att bli sen, hur vi ska göra osv. Och det känns bra! Givetvis kan man inte planera exakt hur det ska bli, men vi tänker lika i uppfostrandet och hur vi ska ta hand om hemmet osv.

Ja och hon är inte ensam. Ena stallkompisen har precis samma situation! Hon tycker det också är väldigt jobbigt över att behöva plocka upp efter en vuxen som borde ha vett nog att se efter sina egna grejer.

Ja samtidigt så tror jag att det binder samman paret lite mer, att kanske pappan också vill vara mer delaktig i barnets liv eftersom det varit väldigt efterlängtat. Kanske ren inbillning men jag hoppas att ert framtida barns uppväxt kommer bli som du/ni hoppas och önskar

 

[Myzan87]

Jag tycker inte att du ska skaffa barn med den där killen. Jag tycker spontant att han inte verkar vara något vidare pappamaterial. Han har en massa skumma krav på dig att du ska ändra ditt liv och verkar inte precis tillföra någon energi.

Nej du har så rätt! Man ska vilja umgås och även om man inte alltid drar jämnt så måste man kunna enas.

Alla har vi våra fel och brister men man ska inte tvingas in i en form som strider mot det man själv vill.

Innerst inne är beslutet förmodligen redan fattat. Det är bara resterande del som ska acceptera.

 

[lil-sis]

Nej du har så rätt! Man ska vilja umgås och även om man inte alltid drar jämnt så måste man kunna enas.

Alla har vi våra fel och brister men man ska inte tvingas in i en form som strider mot det man själv vill.

Innerst inne är beslutet förmodligen redan fattat. Det är bara resterande del som ska acceptera.

Det är ett tufft beslut!