Så nära får ingen gå

[tuaphua]

Är det jag som är känslig eller hur långt är ett snöre?
Jag har en arbetskamrat som jag tycker om och jag antar att hen gillar mig med.
Vi syns nästan varje dag. Jobbar ihop ibland. Äter aldrig lunch tillsammans men fikar ihop då och då med de övriga på avdelningen. Typ rätt vanlig jobbrelation skulle jag vilja påstå.

En eller två gånger i månaden så jobbar vi med samma projekt. Då sitter vi vid samma dator. Oftast min.

Och hen drar sig inte för att sträcka sig liksom över mig. Ibland skriver vi ihop på samma tangentbord. Typ om du trycker på den knappen trycker jag på den andra.

Eftersom jag vill hålla folk på två armlängders avstånd och hen uppenbarligen inte känner så, så känns det som att vi krockar lite.

Är det jag som är känslig? Eller min arbetskamrat som har lite för nära avstånd? Är det vanligt att sitta och hänga så över någon som man inte direkt är närmare kompis med?

Gör du det på random arbetskamrat? (Jag har dock inte sprungit efter hen och kollat om hen gör så på alla)

Jag sträcker mig ev bara över kompisar. Men annars låter jag den som skriver göra det och ev dirigerar verbalt.
Man vet inte hur stor folks personliga sfär är. Så jag håller distans tills jag vet.

 

[TheRedLightning]

Vad du vet i alla fall. I övrigt håller jag med dig.

Nä, jag vet att det har inte varit några problem och om det hade varit problem hade jag inte skrivit så.

 

[avslutat medlemskap]

Det här är rätt intressant egentligen, själv kan jag lätt känna in hur människor är, vissa får en kram första gången vi ses och vissa får det aldrig även om jag känt dom "i evighet". Jag har själv inget behov av nåt "space" som det kallas när man talar om djur och likadant fungerar jag och djur ihop, jag får dom i knät oavsett ras och storlek och jag är fullt trygg med det, dessutom är djuren fullt trygga med mig även om jag inkräktar i deras "space" å det grövsta.

 

[Cattis_E]

Jag hade definitivt reagerat! Om jag skriver ihop med en kollega låter jag den vars dator vi sitter vid sköta skrivandet. Om någon betett sig som din kollega hade jag frågat om denne ville skriva, och om budskapet inte gick fram hade jag talat klarspråk att jag tycker det är jobbigt när kollegan är så närgången.

håller med!

 

[Brandgul]

Det här är rätt intressant egentligen, själv kan jag lätt känna in hur människor är, vissa får en kram första gången vi ses och vissa får det aldrig även om jag känt dom "i evighet". Jag har själv inget behov av nåt "space" som det kallas när man talar om djur och likadant fungerar jag och djur ihop, jag får dom i knät oavsett ras och storlek och jag är fullt trygg med det, dessutom är djuren fullt trygga med mig även om jag inkräktar i deras "space" å det grövsta.

Jag bjuder absolut inte in. Jag har till och med slutat hälsa på folk som ska kramas både när jag kommer och går. Någon måtta får det vara.

 

[Brandgul]

Hade inte heller uppskattat det.
Det låter på tok för närgånget för min smak.

Jag är i det närmaste överkänslig när det gäller min personliga sfär.
Jag är en sån som tycker det är jobbigt att åka kollektivt och bo i lägenhet för att jag tycker folk kommer för nära.

Jag bor gärna kollektivt. Jag trivs verkligen med det. Men jag kramas inte för det. Däremot min familj kramas jag väldigt gärna med.

 

[avslutat medlemskap]

Jag bjuder absolut inte in. Jag har till och med slutat hälsa på folk som ska kramas både när jag kommer och går. Någon måtta får det vara.

Sånt skulle jag garanterat känna in, jag har kompisar och nära vänner som just kommenterat att jag alltid träffar rätt i både bemötande, närkontakt och sinnesstämningar vilket definitivt inte märks över nätet som ju är ett "platt" media. Jag har fått okända i knät bara sådär och skulle jag störts av det hade jag sagt ifrån rejält men det kommer aldrig att hända, dock känner jag på långt håll andras sinnesstämningar och hur dom reagerar så hittills har det aldrig blivit fel IRL i det dagliga livet eftersom jag aldrig tränger mig på, ja annat än att tvångshångla upp nån häst, kossa eller tjur.

 

[Badger]

Vi är ju 40++ och inte några tonårigar direkt. Men ja... Roligt har vi nog.

Men då är jag förmodligen inte helt ute och cyklar som tänker att det känns lite väl nära samtidigt som det ändå verkar vara inom mångas "okejområde".

Det är klart att i en process blir det kanske också lite odynamiskt om en person inte törs röra på sig

Att ha roligt och skratta tillsammans minskar ju naturligt avståndet mellan två personer för många. Avståndet skulle definitivt nog varit större om ni varit sura och tvära, eller om ni bara varit formella.

Så jag håller med alla andra att om det är ett problem för dig så kan ni köra varsin dator och skicka dokument, eller bli mer formella i situationen eller ngt liknande. För jag tror att så länge ni skrattar och fnissar och "leker" kommer den andra personen hela tiden att missuppfatta vad som är ok i "sträcka sig över tangentbordet" området. Även efter upprepade tillsägelser. Utan du får då nog bete dig formellt och avståndstagande istället. Du känner dig ju avståndstagande.

Om två gapskrattar tillsammans kan de ju nästan lägga en arm om en främling, likadant om någon gråter.

 

[Badger]

Att ha roligt och skratta tillsammans minskar ju naturligt avståndet mellan två personer för många. Avståndet skulle definitivt nog varit större om ni varit sura och tvära, eller om ni bara varit formella.

Så jag håller med alla andra att om det är ett problem för dig så kan ni köra varsin dator och skicka dokument, eller bli mer formella i situationen eller ngt liknande. För jag tror att så länge ni skrattar och fnissar och "leker" kommer den andra personen hela tiden att missuppfatta vad som är ok i "sträcka sig över tangentbordet" området. Även efter upprepade tillsägelser. Utan du får då nog bete dig formellt och avståndstagande istället. Du känner dig ju avståndstagande.

Om två gapskrattar tillsammans kan de ju nästan lägga en arm om en främling, likadant om någon gråter.

(Fast jag menar såklart inte att det inte är ok att säga till, det kanske är lika bra snarare, bara att formalitet och kylighet kan vara effektivt.)

 

[the_connemara]

För mig beror det mer på person än relation tror jag. Jag är personligen extremt stelbent med beröring som så samtidigt som jag oftast inte har något emot det. Men jag kan minnas en enda gång jag tagit initiativ till det förutom med min familj (vänner inkluderade). Mao så känner jag mig oftast hyfsat bekväm med folk som är lite närgångna helt enkelt för att de är det, då stör det mig inte så mkt. Men jag själv skulle inte sätta mig i samma situation med dem.

Man mitt svar är nog rätt påverkat av att jag har väldigt inkännande arbetskamrater. De skämtade med mig ett tag när jag påpekat att jag INTE vill kramas men det var just också bara rena skämt. Det skulle aldrig hända att någon ens ställde sig för nära bara för att göra mig obekväm. Jag har aldrig haft något "plåster" i min närhet som helt missat det där med sociala koder så det kan jag inte ta ställning till.

 

[Brandgul]

Att ha roligt och skratta tillsammans minskar ju naturligt avståndet mellan två personer för många. Avståndet skulle definitivt nog varit större om ni varit sura och tvära, eller om ni bara varit formella.

Så jag håller med alla andra att om det är ett problem för dig så kan ni köra varsin dator och skicka dokument, eller bli mer formella i situationen eller ngt liknande. För jag tror att så länge ni skrattar och fnissar och "leker" kommer den andra personen hela tiden att missuppfatta vad som är ok i "sträcka sig över tangentbordet" området. Även efter upprepade tillsägelser. Utan du får då nog bete dig formellt och avståndstagande istället. Du känner dig ju avståndstagande.

Om två gapskrattar tillsammans kan de ju nästan lägga en arm om en främling, likadant om någon gråter.

Ja det har du helt rätt i. I så fall vill jag både äta kakan och ha den kvar! Men tänker jag så, sitter jag hellre nära och har roligt med någon än sitter ensam på rummet. Jag får plocka det positiva ur det och känna att det är väl roligt att någon har roligt med mig