Jag tänkte på den här tråden i morse, och först blev jag faktiskt ganska ledsen. Nu utgår jag inte bara från TS situation, utan mer generellt attityden många verkar ha mot blyga, både här på buke och på andra ställen.
Att så många verkar se blyghet som något som gör att en person inte är värd en andra chans, som en psykisk sjukdom (
), som nåt onormalt och som något som antyder att en person inte är ärlig och pålitlig. Det gör mig uppriktigt ledsen.
Livet är svårt som det är, när hela samhället är uppbyggt från att blyghet är "fel" och att inte vara blyg är "rätt". Redan från första åren i skolan inpräntas att man som blyg måste pressa sig själv och gå utanför sin komfortzon för att vara mindre blyg och ta mer plats, medans de som inte är blyga inte behöver ändra sig alls och inte behöver hålla tillbaka för att ge de blyga en chans att komma fram. Och sedan fortsätter det hela livet. Blyga ses ofta som tråkiga, ointresserade, inte värda en andra chans osv.
Ocg det gjorde mig som sagt först otroligt ledsen. Men sedan, någonstans i ledsenheten jag kände, så tänkte jag lite till. Det är INTE mer fel att vara blyg än att inte vara blyg. Och sen finns det olika nivåer av det hela. Att vara blyg är skitjobbigt. Att ha social fobi är ännu mer skitjobbigt. Och att ha en fobisk personlighetsstörning är det skitjobbigaste av allt vad det gäller blyghet och sociala kontakter. Men alltså, även att "bara" vara väldigt blyg är otroligt tufft, även om omgivningen skulle vara förstående. Att vara blyg och vara omgiven av folk som anser att blyghet är något som gör en person till en sämre människa, och som man bara borde lägga av med, det måste vara ett rent helvete.
(Och sedan vet jag att både fobier och personlighetsstörningar är sånt som många anser är psykiska sjukdomar, men vanlig blyghet är det iallafall inte. Om blyghet är en psykisk sjukdom så är det väl rimligtvis även en psykisk sjukdom att vara utåtriktad?)
Så jag hoppas att alla människor som är blyga förstår att det INTE är något fel på er, och inget som säger att ni är sämre människor eller mindre värda än någon annan. Jag insåg när jag tänkte på det här i morse, att de som inte är villiga att ge mig en chans att slappna av, det är inte några människor jag ändå har någon önskan om att lära känna. Jag vill inte se mig som något offer för min blyghet. Jag ÄR inget offer för min blyghet, eftersom min blyghet inte är något negativt. Så jag tänker inte låta mig nedslås av att somliga dissar mig på en gång på grund av att jag är blyg. Det säger mer om dem än om mig, och då är det bara skönt om de gör jobbet och sorterar bort sig själva från min umgängeskrets så slipper jag göra det själv
Igen. TS, det här handlar egentligen inte om dig eller din situation. Du ska förstås göra det som känns rätt för dig.
Det här är mer en reflektion på diskussionen som uppstått, och mina tankar kring att vända på det och mitt sätt att (för mig) ta bort stämpeln att blyghet är något negativt.
