Skrev ner en liten förlossningsberättelse om nån är intresserad...
Vi kom ju in för igångsättning vid kl 8, doktorn bedömde att sålänge jag inte har feber skulle jag sättas igång. Det skulle bli med skräckmedicinen cytotec, eftersom tappen var helt omogen. Var så himla rädd och ledsen, inte blev det bättre heller när de sa att det kunde ta 3 dygn.
Fick ett eget rum på BB, sen kom de och gav cytotec varannan timme under dagen, utan större resultat. Var ute och gick en promenad i det fina vädret och tittade på glada studenter.
Fick lite sammandragningar under kvällen, men enligt BM var det ingen mening att känna på tappen, jag skulle bara bli besviken. Så det skulle mala på under natten och sen skulle vi börja om på morgonen.
Ifrågasatte om det var tvungna att ge mig sista dosen om det ändå inte skulle hända nåt mer, men jo, det skulle jag tydligen ta ändå.
Vi la oss vid halv tolv, sambon somnade som en stock. Jag hade då fått rätt onda sammandragningar, försökte vila lite emellan. Var vansinnig på BM, kul att ha onda sammandragningar hela natten som ändå inte leder framåt. Förstod de inte att jag behövde sova?
Gick upp och vankade i korridoren, hade riktigt ont och lite panik. För hade jag så här ont utan att tappen ens var mogen så fanns det inte en chans att jag skulle klara detta. Hade uttryckligen bett om tidig EDA, men den kunde de ju inte sätta om jag inte ens börjat öppna mig.
Gick i en öde korridor och andades igenom värkarna.
Till slut gav jag upp och gick in till sambon som ringde barnmorskan. Var ledsen och uppgiven.
Blev uppkopplad på ctg i 20 minuter, sen till slut när hon kände efter gick vattnet och jag var 4 cm öppen. Då blev det fart på dem.
Fick komma in på förlossningen och träffa min BM, sög åt mig lustgasen direkt. Hade så sjukt ont nu så bad de ringa efter EDA. Det var ju ett mindre projekt tydligen, var tvungen att ta blodtryck och sätta dropp och ha sig. Allt var som i en dimma, hade så ont att jag skrek i lustgasmasken.
När narkosläkaren kom efter typ en kvart var jag öppen 8-9 cm, Barnmorskan frågade hur jag ville göra med epiduralen i och med att det gick så fort, hade ju nästan öppnat mig från 4 till 8-9 cm på en kvart och bara tanken på att ligga still för att få in nålen var inte direkt lockande så jag avstod.
BM gick ut, hade ett par hemska värkar och plötsligt kände jag krystvärkar. Fan, tänkte jag, tidiga krystvärkar igen. Hade det med sonen vid 7 cm, och det var hemskt.
BM kommer in, sambon får förmedla att det trycker på, jag lyckas få ur mig att det inte behöver betyda nåt. BM känner efter, då är det bara en liten kant kvar. Får undvika att krysta två värkar, sen får jag äntligen klartecken.
Helt sjukt hur kroppen tar över och vilka extrema krafter det är. Två krystvärkar senare är hon ute. Fick upp henne på magen, men hon var lite slapp så det blev ut och andas lite syrgas. Sydde ett stygn invändigt och sen var det lite krångel att få stopp på blödningen iom att jag har blodförtunnande. Hon vägde 4260 gram och var 52 cm lång. (Tillväxtultrat tippade på 3500 gram...
)
Allt som allt var vi på förlossningen i 30-40 minuter. Kort men väldigt intensivt!
Sen har allt flutit på bra, bara amningen som krånglar precis som med sonen. Hyrde hem en pump så jag hoppas vi kan få till det!
