Har din sjukdom ett eget skönhetsideal eller är det så att man har ett ideal själv och sen kommer sjukdomen endast med tvångstankarna?
Som lyftare är jag nyfiken.
Hmm, svår fråga. Jag har inget ideal egentligen, mitt sätt att äta och röra mig är ett sätt att hantera ångest och jag har inte hittat några bra metoder att göra det på utan det blir att jag vill kontrollera maten och kroppen för att känna att jag har kontroll och för att straffa mig själv och för att ta kontroll över ångesten, inte att jag vill se ut på ett särskilt sätt. Innan anorexin hade jag ständig ångest över allt, men kunde inte veta varför och det var så frustrerande, sen kom anorexin och helt plötsligt visste jag varför jag mådde dåligt, det var ju pga min vikt, vad jag åt och min motion, och då blev det så mycket lättare att hantera ångesten för att jag visste vad den handlade om, det var lättare till en början bara för sen efter ett tag växer sig de här tankarna till tvång och ritualer och man får mat som är förbjuden, tvång på att röra sig en viss tid och hålla en viss vikt eller helst gå ner i vikt. Och om man går upp i vikt eller äter mer än vad som känns ok ökar ångesten och man vill då hantera den genom att gå ner i vikt igen eller äta mindre, ta bort fler livsmedel på listan över vad som är tillåtet och röra sig mer. Sen drivs man av ett enormt självhat, iaf jag. Jag tycker inte jag förtjänar att äta eller vila, förtjänar inte att må bra eller äta något gott eller vara snäll mot mig själv. Jag mår hemskt dåligt, har självmordstankar och ångest, depressioner och tvång. För mig har anorexi inget med utseende att göra, vet inte hur det är för andra men de som är riktigt sjuka drivs inte av utseende utan det beror på att man mår riktigt, riktigt dåligt.
Det svåra är att efter ett tag är ingen mat ok eller tillåten, man kan aldrig röra sig tillräckligt och man kan alltid gå ner mer i vikt. Idag väger jag bra mycket mer än som minst men det beror inte på att tankarna är snällare utan på att jag kämpar och sliter som ett djur för att äta och hålla vikten. Varje måltid är en kamp, varje promenad är en utmaning att inte bara gå längre och längre och det är hemskt att varje vecka se dessa hemska höga siffror på vågen. Men jag kämpar så hårt för att jag vill ha ett annat liv, ett friskt liv, vill klara att springa för att det är skönt, gå kurser och tävla med min hund och slutföra min utbildning och gå vidare i livet.
När jag var som smalast såg jag oftast inte att jag var smal alls fast jag blivit akutinlagd flertalet gånger på sjukhus och varit nära att bli inlagd flera gånger till men vägrat vård och fuskat med vikten genom att dricka flera liter (på riktigt alltså, jag bälgade i mig vatten) innan vägningarna för att precis hamna över gränsen för tvångsvård.
Mitt ideal om jag nu ska komma på ett sådant är ändå en smal person, jag vill vara smal, ha så lite fett som möjligt på kroppen, helst inget alls, ha helt platt mage och ha de minsta storlekarna i alla kläder. Fast oftast har även de varit för stora för mig. Men samtidigt vill jag vara hälsosam, frisk och stark och vältränad. Idealet för hur jag ser på andra människor och vad jag tycker är fint på dom är en helt annan sak, där har jag inte alls samma stränga syn och ideal.
